1 Hvem klappar så sakta i aftonens frid
På ditt hjärta?
Hvem nalkas med läkdom, så ljuflig och blid,
För själens förborgade smärta?

2 Måhända du hörde det klappandet förr
Och den rösten?
Hvi dröjer du ännu att öppna din dörr
För lifvet, för himmelska trösten?

3 Du känner det ofta så ödsligt och kallt
Midt i världen;
Du känner det nästan, som fattades allt,
Trots glansen af yrande flärden.

4 Hvar ros här på jorden sitt törne ju har,
Men den friden,
Som Jesus dig ger, intet törne har qvar,
När dagen en gång är förliden.