1 Ack, salig, ack, salig den själen, som tror,
Och endast af sin Jesus i allting beror;

2 Som, trots hvad hon erfar och känner och ser,
Ej kastar bort den trösten, som ordet dock ger.

3 Ty känslan den skiftar ju stund efter stund,
Men friden, se, den hvilar på säkrare grund.

4 Och ordet det säger _ o tröst i all nöd! –
Vår Gud han är förlikt genom medlarens död.

5 Vi hafva förlossning igenom hans blod,
O, att blott hela världen den saken förstod!

6 Ty hvad är all lycka i världen mot den,
Att städse Här få hafva sin Gud till sin vän!

7 Att midt under jordlifvets oro och strid
På djupet uti hjärtat dock hafva Guds frid.

8 Den friden, o Jesus, förvare oss här,
Tills vi en gång få se dig med fröjd som du är.