1 Lof, pris och tack jag nu vill sjunga,
Att Sonen, Sonen gjort mig fri
Och lärt min förr så bundna tunga
Den nya visans melodi:
Du, du, o Jesus, du är värdig
Att hafva lof och pris, blott du!
Du, du allen är rättfärdig,
Och jag i dig rättfärdig nu.

2 Ack, om ett "jag" så stort och präktigt
Jag drömde fordom mången gång,
Och fast det än vill vara mäktigt,
Det är dock icke mer min sång.
Ty, hur det ställde sig tillför'ne,
I andans ljus jag slutligt fann,
Att det är blott ett gammalt törne,
Som stinger mig, hvar helst det kan.

3 Nu har jag fått ett annat ämne
Att sjunga om i lust och nöd,
Och hvad vi än i döden lämne,
Ett står dock qvar i lif och död:
Du, du, min Jesus, du allena,
Du, du, min skatt, ja, endast du,
Du, äkta pärlan, klara, rena,
Är qvar i evighet som nu.

4 Du har min arma själ förlossat,
Jag kunde ej förlossa den.
Du, du har ormens hufvud krossat
Och öppnat för mig himmelen.
Du, du har dödat ovänskapen
Och köpt mig Gudi med ditt blod.
Du visste nog att välja vapen,
Du, som din sak så väl förstod.

5 Hvad större hjälp kan jag förbida?
Si, din rättfärdighet är min!
Och i den manteln, ack den vida,
Där sveper jag mig riktigt in.
Din lydnad är också min lydnad,
Din helighet min helighet,
Du, min berömmelse, min prydnad,
Min frid, mitt lif, min salighet.

6 Så du är själf den enda skatten,
Som riktigt tillfredsställer mig;
Du är min sol i svarta natten,
Du är mitt ljus på all min stig.
Du är min sköld, mitt värn, mitt fäste,
Du är min klippa och min borg,
Min ljufva ro, mitt trygga näste,
Min rika tröst i all min sorg.

7 Lof, ära, tack och pris och välde
Och kraft och starkhet vare dig!
Du i din död och döden fällde,
Att den ej mer kan skada mig.
Du, du är värd den nya sängen,
Som inför tronen klingar nu.
O, lär också på jorden mången
Att sjunga detta stors Du!