1 Nåden, nåden – den är fri,
Alla vill den gjuda, kalla;
Alla kunna frälst bli,
Nåden räcker till för alla;
Märk blott, att vid nådatronen
Är ej fråga om personen.

2 Allesammans äro där
Syndare, och alla lika,
Ingen, den rättfärdig är,
Ingen, den je gifvit fika
För begärelsen, som dragit
Och i hjärtat rötter slagit.

3 Den, som här fått namn af lärd,
Mycket verkat, tänkt och skrifvit,
Och den, som i denna värld
Dömd från lif och ära blifvit,
Måste båda, – märk det ena –
Frälsas utaf nåd allena.

4 Den, som mer än tjugo år
Under Moses' aga suttit
Och mång' bitter bättringstår
Uppå magra kinder gjutit,
Måste i sin otro lida,
Röfvarn frälsas vid hans sida.